Liams mamma

Aldrig kunde jag ana att det skulle bli såhär.
Det skulle ju vara vi, för alltid.
Saker blir dock aldrig som man tänkt sig, eller förväntat sig.
Det är något jag har fått lära mig om och om igen..

Sommaren 2006 förändrade mitt liv.
Jag träffade dig, mitt livs stora kärlek.
Inga ord kunde någonsin beskriva hur mycket jag kände för dig.
Jag var redan från början övertygad om att det inte fanns ett liv utan dig,
du betydde verkligen allt.

Men saker och ting började så sakterliga förändras,
jag förändrades och du förändrades.
Istället för att växa tillsammans och bli starkare så växte vi allt längre ifrån varandra.
Till slut gick det inte mera.
Vi insåg det båda två, vi var tvugna att försöka på var sitt håll.

På något sätt kändes det som en oerhörd lättnad.
Som att en stor sten lossnade från mitt hjärta.
Det var skönt att bara koncentrera sig på sig själv.
Men jag saknade dig, varje dag.
Och du saknade mig.

Så många gånger förr har vi insett att vi inte klarar oss utan varandra.
Det går bara inte.
Jag kan tala om för dig att det känns likadant nu.
Jag klarar mig inte utan dig, jag behöver dig i mitt liv.
Min kärlek för dig är oändlig.

Men jag har även insett att det inte är meningen att vi ska leva med varandra,
det fungerar inte.
Vi kommer bara bli svagare.

Jag vill ha dig i mitt liv och jag vill ha dig där för alltid.
Jag vill att du ska vara lycklig och jag vill alltid finnas för dig, när du än behöver mig.
Jag vill en vacker dag kunna kalla dig för "min allra bäste vän".
Jag gör vad som helst för dig, för jag älskar dig.

Men du måste låta mig gå vidare med mitt liv också,
du måste låta mig bli lycklig, på mitt egna vis.
Oavsett om det är tillsammans med dig eller inte.

Som jag alltid sagt, jag lämnar dig aldrig.
för
aldrig ska jag sluta älska dig<3



/Din Vicky