Liams mamma

Ska prova mig på en nu ;)
(har Liam sovandes i famnen så vågar inte kila iväg och hämta förlossningspapprena, får gå ändå!)

---

Fredagen den 16 maj

Vaknar 05.30 av en molande värk i magen, somnar om men vaknar igen 06.00 av att värken kommer tillbaka.
Försökte ignorera det men fick återkommande värkar ca en gång i halvtimmen, som tilltog svagt i styrka.
Eftersom jag inte haft några om helst förvärkar så var jag osäker på om det verkligen var värkar eller inte, men med tanke på att jag redan hade gått 10 dagar över tiden så ringde jag förlossningen.
De tyckte att vi skulle åka in för att se om jag var öppen något och sedan skulle de bedömma om jag fick stanna eller åka hem igen.

Åker in på förmiddagen och blir undersökt. Visade sig att jag var öppen 3-4 cm! Så de tyckte att jag gott kunde stanna kvar. Blir flyttad till ett förlossningsrum (rum nr 4) och får lägga mig i sängen, där de kopplar en värkkurva och en för lillens hjärtljud. Värkarna hade avstannat så när kurvan setat i i ca 30 min kopplar de bort den och jag och älskling går upp och går lite, försökte få igång värkarna igen!
Går ut från förlossningen och sätter på mobilen som inom loppet av några sekunder blir bombad med meddelanden.
"Skriv så fort han kommer!" "Grattis nu har ni honom snart hos er" "Åh! har han kommit än?"
Orkar inte svara, utan ringer mamma och berättar hur det står till. Knappt några värkar...

Dagen går och inga värkar sätter igång, käkar mat på förlossningen, går och köper en tidning med korsord, köper cola, godis och annat gott för att muntra upp. Kvällen kommer men inga värkar, bara svagt svagt molande, fortfarande öppen 3-4 cm...
Men så händer något, det börjar göra skitont i magen konstant så vi ringer dit våran barnmorska. Kommer 3st och jag ligger och vrålar, hade så förbannat ont i magen!!! Och tydligen var det inga värkar heller.
"Vi ska kolla om du öppnat dig någe mer"
- I helvete heller! aj aj aj aj, jag döööööör!
Sköterskerna ser skräckslagna ut och säger, det kanske trycker mot blåsan?
Som att det skule göra såhär jävla ont tänkte jag...
Får iaf hjälp till toan och pissar skrikande, kommer ut massa blod och slem.
Efter 5 min släpper värken.
Så tydligen hade det något med blåsan att göra trots allt!
Vi stannar över natten, jag kan inte sova alls.


Lördag den 17 maj

På morgonen går vi upp, äter frukost, känner några svaga värkar...
Går ut och ringer mamma och tar emot ännu fler nyfikna mess.
mamma: "ÅH har han kommit nu?!"
suck
Nej, fortfarande inen bebis säger jag. Känner mig både besviken, arg och ledsen.
Orkar inte vänta längre!

En förlossningsläkare kommer och kollar hur pass öppen jag är.
Fortfarande 3-4 cm. Och mycket fostervatten kvar.
"Ni får helt enkelt åka hem och vänta ut det" säger hon sedan.
Jag vill bara gråta, varför händer inget? Var ju inställd på att ha våran bebis hos oss nu!
Mamma och pappa kommer och hämtar oss och vi åker ut till vårat blivande hus i borsökna.
Jag ligger i de gamla skinnsofforna och försöker sova, var drygt ett dygn sen jag sovit senast.
Efter några timmar (runt 18-19 på kvällen) börjar jag få värkar igen, ännu mer blod och slem...
Åker hem till kjula och äter jättegod kvällsmat (kyckling och tzatsiki).
Vid 22 på kvällen tilltar värkarna ordentligt och jag kan knappt stå på benen.
Mamma och Icchay tycker att vi ska åka in men jag vägrar.
"de kommer bara skicka hem mig!"
Vid 22.45 ringer Icchay förlossningen, jag ligger i sängen och vänder och vrider mig av smärta.
Icchay lägger på och säger:
"De har ingen ledig förlossningssal, så om vi kunde skulle vi stanna hemma"
Jag börjar grina och mamma blir skitförbannad
"hur i helvete kan de inte ha någon ledig?! De måste ju ha tillräckligt med plats!!!"


Söndag den 18 maj (så gott som)

Klockan 23.00 åker vi in iallafall, jag protesterar och skriker att de bara kommer skicka hem mig, att jag inte är välkommen. Värkarna hade ca 5 minuters mellanrum och bilfärden till förlossningen var hemsk.
Kommer in på förlossningen och både mamma och älskling följer med till undersökningsrummet.
Precis när hon ska kolla hur mycket jag är öppen så går vattnet! Hela undersökningssängen blir dyngsur.
Värkarna kommer tätt tätt, är öppen 5-6 cm.
Efter ett litet tag blir jag flyttad till ett förlossningsrum (nr 3- vårat lyckonummer!)
Har skitont och börjar andas lustgas, långt ifrån så skönt som jag trodde att det skulle vara!
Men ändå relativt skönt och lugnande.
Mellan värkarna försöker jag vara uppe och gå med hjälp av gåstol och älskling. Går skapligt bra.
Andas lustgas var och varannan minut, har ont så in i helvete!
Älskling är världens bästa och är med och stöttar mig vid varje värk, så underbart!

Barnmorskan kommer in och kopplar kurva, värkarna är uppe i 90 av 100 i styrka. Ont ont.
Hon besutar att jag ska få min ryggmärgsbedövning, så en läkare kommer och lägger den. Trodde att det skulle göra skitont, men tyckte knappt att det kändes.
När den däremot började verka, gud så underbart! Ingen känsel från midjan och neråt!
Enligt kurvan så var iaf värkarna som starkast nu och det var dags att börja krysta, klockan var nu 07.30.
Jag var skittrött, hade ju inte sovit på två dygn! Orkade verkligen inte ta i och krysta...

Ställde mig med ryggen mot barnmorskan (på knä) och hade armarna mot sängkanten. Krystade så gått det gick vid varje värk, men gud så trögt det gick. Ingen ork alls! Vid det här laget var jag ändå häpen över att det inte gjorde i näheten av så ont som jag trodde. Tur det, kände knappt värkarna vilket gjorde att de fick sätta i värkstimulerande dropp. Höjde den ca. 4 ggr också eftersom jag knappt kände nått. Krystade på så gott det gick och frågade hela tiden "händer det nått?!"
Efter ett tag sa barnmorskan att man kunde se lite hår :) åh vad härligt det kändes! Nu blev jag mer motiverad att ta i för kung och fosterland.
Barnmorskan tyckte att jag skulle ändra förlossningsställning, att jag skulle halvsitta istället med benen i en ställning. Ja sa att det inte gick, att jag mådde illa. Gjorde det iallafall och det resulterade i att jag spydde 3 gånger. FYFAN!
Jag har i vanliga fall fobi för att spy men att spy med en bebis halvvägs ute ur ens underliv och med värkar som trycker i hela magen. Det var hemskt.

När jag hade krystat på allt jag hade och de hade hjälpt till att pressa lite på magen och inget hände så beslutade de att urinblåsan skulle tömmas. NEJ skrek jag. Hade hört att det skulle göra jätteont så jag blev livrädd.
Men de var tvugna tydligen...Hur som helst så märkte jag det inte utan frågade, har ni börjat än?
"Nej vi är redan klara".
Det kändes inte!
Värkstimulerande droppet höjdes igen och jag krystade på, med barnmorskan hängades över min mage, eller ja hon hade ena handen över den och bad mig "trycka bort den". Hon hade skitsnuskig andedräkt! Kul det när man mår jätteilla.
Fick ett utbrott på Icchay också mot slutet för att han stod på fel sida om mig. haha!
Jag var skittrött i kroppen och flämtade hela tiden att jag inte orkade mer, det gick inte.
"fortsätt krysta" var allt jag fick höra.
Sagt och gjort, klockan 08.21 tog jag i utav helvete och han kom ut!
Fattade inte vad som hände utan skrek till barnmorksan "Vadfan gör ni?!"
-Han är ute nu!
Liam började skrika och jag kollade upp och ser vårat lilla mirakel och tårarna börjar spruta på både mig och Icchay.
Vilken fantastiskt känsla! Går inte att beskriva i ord, så overkligt och underbart. Han var så perfekt! Så skör och liten och helt fantastisk.

Barnmorskan konstaterade att jag inte spruckit något alls heller, men fick sy två stygn innanför så att säga.
Blödde 300 ml ockå vilket inte var så farligt det heller!
Helt enkelt en alldeles pefekt förlossning.
Visst det kändes, det vill jag lova. Men långt långt ifrån så som jag trodde.
Det här kan jag göra flera gånger!



Så alltså, den 18 maj klockan 08.21 kom våran älskade lilla Liam till världen.
3875 g och 51 cm lång.
Det bästa som någonsin har hänt oss!