Liams mamma

Är så trött på att det alltid ska behöva vara såhär, lögner lögner lögner.
Man blir alltid besviken på folk, för sanningen kommer alltid fram i slutändan. Hur mycket en del människor än försöker vrida och vända på den. Hur mycket människor än försöker intala den det gäller att detta inte är sant.
Den kommer alltid fram, vare sig vi vill tro på den eller inte..

Man tror att man startat om på nytt, att man lämnat all skit bakom sig. Men så kommer det fram att det nya liv man försökt starta också varit en lögn. Att en person du trott du kan lita blint på ljugit för dig och gått bakom ryggen. Ytterligare än person, ytterligare ett svek. Och det tär, det tär så in i h*lvete. Är det meningen att man ska gå omkring bitter hela livet i tron om att alla runt omkring en ljuger? Är det meningen att ens tillit till folk ska krossas helt så att man aldrig kan lita på någon igen?

Jag känner mig så jäkla besviken, inte nog med att den person som stått en närmast och som i 3,5 års tid kärleksförklarat en varje dag, numera skriker "jävla hora" åt en regelbundet i telefon och i ren rädsla inte kan stå för sina tankar och känslor utan väljer att avvreagera sig med glåpord åt den som han för bara en månad sen lovade att älska föralltid.
Inte nog med det, så får man reda på att den nya relationen man inlett, bygger på en lögn. Att den nya personen som är raka mottsatsen mot den person som krossat och bedragit dig förut, också gått bakom ryggen på dig. Att du i hans ögon inte varit tillräkligt värdefull att kunna vara ärlig emot.

Jag vill bara säga till er; Är ni nöjda med er själva? Vore det inte bättre att sluta ljuga och låta era relationer bygga på sanningar istället för lögner? 

/V