Liams mamma

Förlåt för att jag inte skrivit på länge. Mår inte alltför prima just nu.
Det är så enkelt att måla upp en fasad om hur ens liv ser ut, när det egentligen kan se ut hur fan som helst bakom den.
Jag tänker inte måla upp någon förbannad fasad, men jag tänker inte skriva ner exakt hur mitt liv ser ut heller.
Det finns ju trots allt något som kallas för privatliv, och det är detta jag tänker hålla för mig själv.

Men jag kan väl säga så här, den senaste tiden har det hänt  lite saker som fått mig att känna mig totalt jävla värdelös. Jag har fått höra att jag inte har rätt att göra som jag vill i något som beyder extremt mycket för mig. Jag har försökt att få personen i fråga att förstå, men det spelar tydligen ingen roll. För det handlar bara om denne person, inte om mina känslor och behov.
Jag förstår faktiskt, men det skulle vara så otroligt skönt att ha någon som bara förstår, som låter mig vara den jag är, med mina tankar, känslor och behov.

Hur som helst, jag vet att jag inte är perfekt och nu på sistone känns det som att jag fått det mer och mer bekräftat för mig själv. Med risk att låta väldigt tragisk, så känner jag mig faktiskt för tillfället, värdelös.
Jag har insett att det är så mycket som jag inte klarar av, hur svag jag faktiskt är. Och att jag förstör för folk som jag bryr mig om.
Jag vet inte om hormonerna kan spela en roll i hur det känns just nu, men det är väldigt jobbigt hur som helst.
Jag orkar ingening, känner mig näst intill handlingsförlamad. Klockan är efter tre och jag har varken ätit frukost eller lunch.
Fy fan för mig, det värsta är att jag inte ens är hungrig. Jag orkar inte.

Ibland önskar jag att jag bara fick vara, utan alla krav på saker som jag måste göra. Att jag bara fick lägga mig ner och inte behöva göra ett dugg. Inte ens behöva alla dessa tankar som ständigt cirkulerar i min skalle och nästan gör mig galen.
Kan jag inte bara få vara för en gång skull?

Jag känner mig värdelös, och jag vet att jag förtjänar det. Jag vill bli bättre, jag vill känna mig lycklig och att jag klarar av saker. Men just nu finns det ingen ork.

Fan vad jag låter tragiskt, men jag var tvungen att på något vis få ur mig hur det känns nu, just för stunden.
Det kommer säkert kännas bättre redan imorgon, eller kanske om ett par timmar.

Förlåt för att allt låter så illa, det är förmodligen inte ens så.


Sköt om er
/V